Varför kan man aldrig nöja sig med att göra en sak i taget? Är det inte en tillräckligt stor utmaning?
Tydligen inte, för när jag väl sätter igång måste jag göra så många saker som möjligt samtidigt. Det bara är så. Sen om allt blir så himla bra gjort kan väl diskuteras.
Sen springer jag runt som en yr höna och har glömt vad det var jag höll på med senast. Kan hända att jag hängt en del av tvätten, och så ropar nåt av barnen och vill ha hjälp med något...eller så ringer telefonen mitt i alltihop, och så kanske jag kommer ihåg en annan sak jag glömt att göra...Och så ser jag dagen efter att jag glömt att hänga hälften av tvätten. Eller glömt att köra igång torktumlaren, eller...ja ni förstår.
Det är ett under att det mesta blir bra i slutänden i alla fall.
Jag erkänner: Jag ÄR en virrpanna, men det står jag för! Jag är fasligt effektiv dessutom. OM jag inte blir avbruten (vilket händer i 99% av fallen).



Bland en av de saker jag vimsat på med idag, är omplantering av mina pelargoner.
Vore roligt om jag kunde få dem så här stora (bilden tagen i på Kreta i maj-09)men det läre inte hända...



Tänk om man kunde få slippa det här nu, och få se lite grönska snart.
Vore det inte underbart?