Barnen sover sedan klockan sju och K sitter vid sin dator i källarn, och jag sitter här och ugglar..
Har suttit och läst i några bloggar. Bloggar om cancer. Jag får rysningar och ångest. Unga människor, med små barn som drabbas, eller rent av barn. Hua ligen. livet är alldeles för kort och värdefullt för att slösas bort på saker man är arg över, eller saker man egentligen inte vill göra. Så en liten uppmaning så här på kvällskvisten: det är verkligen Carpe diem som gäller! Lev idag, imorgon kan det vara försent...