Det börjar bli mörkt

på morgnarna tycker jag. Svårare och svårare att ta sig ur sängen. Man får liksom tvinga sig. Imorse var jag så himla trött att jag inte trodde jag skulle orka alls.

Igår kväll tog jag och Kristina en promenad igen, och var så där hurtiga=) Det var så skönt. Jag var jättetrött efter jobbet, men vart mycket piggare av den friska luften. När vi hade kommit nästan ända hem, hade kanske en kilometer kvar, hör vi hästhovar som klapprar bakom oss. Vi vänder oss bägge om, men kan inte se något.
Sen hör vi hur hästhovarna kommer närmre. Jo då mycket riktigt det var en häst.
Men så säger Kristina "den har ju ingen ryttare". Jag kollar....nä ta mig tusan. Ingen ryttare på hästen där inte.Hmm....
Jag ber Kristina hålla bägge hundarna och börjar gå fram mot hästen. Han stannar brevid mig så jag kan ta tag i tyglarna. Han verkar snäll....
Jag börjar leda honom bort mot närmsta hus, som jag vet har hästar. Tänkte att de kanske vet vart han hör hemma.

Vi hinner bara komma en liten bit till, så hör vi klappret av ytterligare hästhovar. Då tjejer på häst. "men där är ju Ivar" säger den ena. Hon kliver av sin egen häst och tackar för att vi tagit rätt på Ivar. "självklarhet" säger jag och frågar hur det är med Ivars ryttare. Får till svar att hon mår bra och att hon är upphämtad. Vilken tur tänker jag. Hade ju kunnat vara mycket värre...Så var det lilla äventyret för Ivar slut...han ville tydligt hem till stallet, för han följde villigt med=)

Nu måste jag väcka lilleman och göra barnen klar för dagis.
Skönt i allafall att jag bara har en kortdag idag, nu när det är fredag och allt.



Min nyinköpta Rhododendron blommar=)


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Elyzias drömmar

Allt i livets väg

RSS 2.0