Och jag gråter titt som tätt....
Jag har beslutat mig för att avliva min lilla Gimli. Han högg Liam i handen imorse, då Liam bara ville klappa honom.
Egentligen vill jag inte avliva honom, men jag vet att risken att det händer igen är stor, eftersom det inte var första gången. Jag kan inte gå omkring hela tiden och vara orolig för att något ska hända. Man måste kunna lita på honom, och det känner jag nu att jag inte kan.

Sen finns ju alltid alternativet omplacering, men det känns tyvärr heller inte som ett optimalt beslut. Man vet aldrig vart han hamnar, om han får det bra eller om samma sak kommer hända igen. Eller om han blir omplacerad flera gånger och mer och mer osäker för varje gång.
Jag är såå himla ledsen, för det var ju inte så här det skulle bli. Vi skulle ju få många glada år tillsammans, aldrig trodde jag det skulle behöva sluta så här.

Ska kontakta veterinären på måndag. Lika bra att göra på en gång, blir bara mera smärtsamt annars.
Och tänk Eros, vad han kommer att sakna sin "lillebror". Det kommer att bli tomt och riktigt konstigt.
Men jag intalar mig att det är det bästa för alla.

Kram på er!
Förkrossade Anne
(som ska krypa ner under täcket nu och gråta floder)